Åsnan Åsa Och Hennes Kamrater.

 

Ponnyhästen Samanta kom skrittande, och slängde som hastigas en blick bort mot badkaret som stod under ett stort lindträ... Hon blinkade ett par gånger extra. Vad var det där för en individ som stod där borta, så hopkurad bredvid trädet och deras vattenställe. Bäst att se efter tänkte Samanta, som var ett sto av god kvalitet.  Inte bara vacker att titta på, utan snäll och förståndig.

– Gnägg –hej- hej-ej! Sa hon lite försiktigt när hon kom så att individen kunde höra henne. Vem är du och hur i all världens dagar är det fatt. Varför gråter du så hjärtskärande?

– Jag har inte några vänner, inte en endaste en. De retas med mig de där andra som tror att de är så fina, snyftade det arma djuret och trampade med sina fötter i leran som blivit lös bredvid vattenstället.

– Kära hjärtanes. Lille Vän! Ta dig samman och tala om vad du är för ett slags djur!

När Samanta sa detta, så gav den lille varelsen upp ett fruktansvärt böl och lät som en massa trumpeter och gnägghästar ... ALLA på en gång... Gnäggtuuut... ouuutääägg...Gloou-muååhååiiieet-gnägg.

– Just så där säger mina kamrater också. Kan inte du heller se att jag är en ÅSNA... köpt på Cirkusen i stan? Bölade åsnan Åsa. För hon var en åsneflicka.

– Jisses! Gnägg-äg-gnää. Gnäggade Samanta och klev baklänges så hastigt att hon höll på att sätta sig i det vattenfyllda badkaret som var deras vattenho. Bevarsväl... så hemskt du skriker. Lugna dig! Du är ju fin att se på, även om du är en åsna.

– Nej, ej... heeej! snyftade åsnan.

– Vet du om du har blivit målad eller om du ska se ut så där? Randig menar jag, frågade Samanta.

– Jag föddes så här randig, min mamma och min pappa är också randiga, snörvlade Åsa. Jag ska se ut så här. Fast här se ingen åsna ut som jag, sa hon uppgivet.

– Lilla du! Du är en åsna, säger du. Då kan jag tala om för dig att du nog ska se ut som du gör, men dina kamrater är kanske något annat än åsnor. Hur ser dina kamrater ut... Kan du tala om det för mig? bad Samanta.

– De är inte randiga... inte ett dugg randiga. De ser ut som du, fast de är mycket mindre, förstås, sa Åsa och sparkade förstrött med en framfot i leran.

– Jaha, jaa duu! Jag undrar om du hör hemma borta hos Einarssons... De har visst köpt sig en fåle... var det någon som sa... Vet du om de har kallat dig för fåle?

– De har kallat mig för allt möjligt! Kalv var det en vit som kallade mig för en timme sedan. Hund har de också sagt att jag är. Ett lamadjur var det en människopojke som påstod att jag var, men jag är en åsna, det vet jag bestämt, sa Åsa lite trumpet.

– Ja, visst, så är det nog! Men, sa Sandra sluddrigt när hon bet av en klöverblomma. Du kanske skulle tala om för dina kamrater vad för slags djur du är. Sa du inte att du hette Åsa?

– Jovisst sa jag det, men det tror ju inte de på. De påstår att jag måste heta något så knasigt som RANDI eftersom jag är randig... Hum, um!

– Nej, inte måste du heta något annat än Åsa, tröstade Sandra. Jag tror att du bor där borta och Einarsson. Om du gör det så har de många små hästbarn... föl har de... sa Samanta. De där små fölen har ju aldrig sett något annat än sina föräldrar som är stora hästar och vad ska de då tro... De menar nog inget illa. De är bara lite osäkra, skulle jag tro.

– Jag blir ju i alla fall lessen, sa Åsa.

– Det fattar jag väl, svarade Samanta. Vill du att jag följer med dig bort till stallet igen? Förresten hur i all världen tog du dig hit?

– Hoppade förstås!

– Hoppade...? upprepade Samanta lite fånigt.

– Ja, jag hoppade... är det fel att hoppa?

– Nää... inte alls, men om du menar att du hoppade över... Bevare mig... då är du ju en höjdhoppare. Värre än den värsta ridhäst, sa Samanta och skrattade hjärtligt.

– Jag tycker det är kul att hoppa, svarade åsnan Åsa.

– Ja, jag förstår det. Nu kommer jag ihåg vad det var jag hörde att människobarnen babblade om: De sa ju att de köpt en åsna som hade uppträtt på cirkus och att den hette Åsa och hoppade som en gräshoppa... Ja, se där... Så liten är världen. Är det alltså du det?

– Ja, visst hur så, svarade Åsa. Samanta pratade med Åsa och förklarade att det skulle nog bli kul för hennes kamrater att få se på när hon hoppade över hinder och även annat... stock och sten kanske. De skulle säkert bli vänner, bara de blev lite mer bekanta. Det sa Samanta att hon vågade SVÄRA på, men hon gjorde aldrig det, för svärord fick hon inte säga för sin skötare.

Det blev i alla fall jättekul för Åsa, som hoppade och lekte och levde i harmoni med sina kamrater och människorna på gården.

 

Godnatt.             FARMORS Saga 19            © Ingbritt Wik.