Grevinnan och Lorden

 

Det var ett konstigt ljud nere vid taggtrådsstängslet, det hörde både katten och hästen. Men vad i fridens namn var det som lät så konstigt kurrande? Kunde det vara en fågel eller var det ljud från landsvägen? Hästen Molly trodde att det var en motorbåt som hördes, fast det måste vara långt, långt bort, för det var så svagt.

– Nej, nej! Nu hör jag vad det är och även vart det kommer ifrån, utropade Ikaros, som varit på väg ner till vedskjulet för att hämta något, fast nu blev han avbruten och glömde bort vad han tänkte hämta där. – Det är ju Grevinnan som ropar på sin son, Lorden!  Hon ropar att han ska skynda sig för annars blir maten kall, skriker hon, översatte Ikaroskatten åt Molly, som inte hörde detta lilla ljud som Grevinnan frambringade när hon ropade på sin pojke.

– Nej, så ljust det är åt mina ögon, klagade Lorden när han kom släntrande uppför slänten mot källarkullen.

– Om du inte höll hus nere i den där mörka källaren, skulle du inte ha något besvär att titta upp mot ljuset, upplyste Ikaros ungen om.

Grevinnan avbröt samtalet mellan katten och hennes son genom att säga:

– Nu har du fel Ikaros Vi ser bäst i mörkret... Vi är nattdjur, förstår du! Är inte du också ett djur som ser bra i mörkret? Rätta mig om jag har fel, sa Grevinnan och puttrade på sitt konstiga sätt. Puuter. Puurrrtt. Puuueerttt....   

Grevinnan slickade sig om nosen och började smaka på den där maten som husan hade ställt ut bredvid källartrappan. Det var nog någon korv trodde hon. Makaroner och lite pannkaka med jordgubbssylt var det också. Nam nam med andra ord! Bra det där med lite extra käk ibland, tyckte hon. Då kunde ju Lorden få i sig lite mer kalorier och växa innan sommaren var över. Vitaminer var det kanske också i den där maten. Hon var glad över att husan var så snäll mot igelkottarna. Det var inte så lätt att hitta bra mat varje dag.

– Hör du Lorden mitt hjärtegull – du ska inte kliva upp och sätta dig i maten. Nej, du ska äta vid kanten, förstår du!

– Jamen jag vill ju ha pannkaka med sylt! Jag kan ju inte nå den om jag inte får kliva upp i tallriken, klagade Lorden och tittade med sina vackra mörka små pepparkornsliknande ögon på sin mamma.

Vänta! Jag kan hjälpa dig, sa Ikaros och kom stormande både för att smaka på maten, och för att hjälpa Lorden, men Ikaros snubblade och for på näsan in i sidan på Lorden.

MjaÅ ...!  mjaåååååååååå ...! svider... mjaaååooo!

– Jamen ta det lugnt, sa Grevinnan, vad i Herrans namn skulle du in under magen på Lorden till? Skyll dig själv du!

– Jag snubblar aldrig med mening, sa Ikaros med ett konstigt nasalt ljud. Han höll ju tassen över nosen, för att mildra svedan.

– Ja, så illa kan det gå om man nosar på en igelkott, sa Grevinnan moppsigt och drog upp den ena mungipan i ett flin och blinkade åt Lorden.

– Är det inte otäckt att ha taggar på kroppen när ni leker, frågade Ikaros? Eller leker ni aldrig?

– Jo, visst leker vi, svarade Lorden. Så fort jag har lekkamrater hemma busar vi. Taggarna ... ? Nej, inte är de i vägen. De är ju bra att ha när man ska försvara sig för alla rovdjur. När de känner att det gör ont att bita i mig, ger de upp och försvinner. Ganska smart sätt att försvara sig på när man är liten, eller vad säger du Ikaros, som just har kört in hela nosen i mina taggar? frågade Lorden och log ett illmarigt leende mot Ikaros. Jag ska tala om för dig att de värmer lika bra som din päls. Så det så! Härmade Lorden kattens uttryck.

Sedan började han smaska och äta på sin pannkaka med sylt och han blev nog både mätt och belåten.

 

God Natt!      FARMORS Saga 26       © Ingbritt Wik