Julklappsutdelning Med Raketfart.

 

Två tomtar träffades i stans centrum. Båda hade bråttom, men de var inte stressade. Snön föll lite lätt... Sådana där vantstora flingor och det var inte kallt alls.

– Ska vi gå en sväng över stan och se om de har börjat skylta inför julen? frågade tomten Tom.

– Nja, jag vet inte om jag har så stor lust att traska mer idag. Jag röstar för att vi går bort till Fingals kafé. Han skulle baka stora lussekatter i dag sa han när jag gick förbi där i morse, sa Nisse, som den andra tomten hette.

Det doftade gott kaffe när de öppnade dörren och steg in på kaféet. Selma stod bakom disken och frågade raskt vad de båda tomtarna ville ha. Idag skulle hon bjuda tomtarna fick hon för sig. Hon brukade göra så en gång om året någon gång strax före jul. Det skulle passa idag, för nu hade hon fått tid att prata lite med dem också.

– Gå in och sätt er tomtegubbar, jag ska bjuda er på kaffe idag, så nu bestämmer jag vad ni ska ha. Jag vet ju ganska väl vad ni brukar beställa, så det här klarar jag själv. Varsågoda och tag plats där borta vid bordet, sa Selma och log.

– Vet du Nisse, min tomtesäck är trasig, råttorna har gnagt på den där uppe på vinden... Usel smörja de där sattygen, sa han och skrubbade sig i nacken där luvan skavde en aning. Kan man be Selma lappa den tror du?

– Klart att du kan be henne, men hon har nog mycket att göra, så jag tycker att du tar med den till verkstaden i kväll så kan vi nog stoppa den där. Stoppnål har jag en och garn har jag också. Det blir nog bra med det där ska du se, svarade Nisse.

Nu hade dock tomtarna fått för sig att de skulle bli moderna. De skulle inte köra med renspann framför kälken i år. Nej, den skulle vara motordriven. Fantastiskt... Det skulle bli rena fartvinden efter julklappskälken och folk skulle stå och vinka åt tomtarna när de körde iväg med julklappssläden tänkte de.

När de suttit inne i värmen hos Selma länge nog, tackade de för kaffet och lussekatterna och givetvis för pepparkaksgrisarna med korintögon, som Selma hade bakat själv. Fingal bakade aldrig kakorna, det fick fru Selma göra.

– Ja, god jul då Selma, sa tomtarna och gick ut på stan igen.

På kvällen före julafton skulle de montera motorn på kälken. Det blev både svettigt och krångligt, men till sist satt den i alla fall där. De gjorde en provtur ute på sjön och det gick finemang, men EN sak hade de glömt ... nämligen RATTEN... Hur skulle de kunna styra? Var skulle de kunna få tag i en ratt. Alla affärer var ju redan stängda och julafton var ju i morgon och paketen skulle lastas på kälken idag.

– Jamen... sa Nisse, vi får väl ta tömmarna, de som vi brukar ha till renarna. Det går säkert bra. Vi sätter dem om medarna längst fram.

– Ja, tur att du kom på det Nisse. Så mycket klappar som vi har i år, skulle vi ju inte kunna dra den själva.

De skulle dela ut första lasset på stan ... Utmed Kungsgatan och folk skulle stå och ta emot klappar på särskilda hållplatser hade det blivit bestämt. Starten skulle gå av stapeln på tågcentralen som låg i ena änden av Kungsgatan och ute vid Gärdesbergs motell var sista anhalten.

– Har du hällt i bensin så det räcker nu, frågade Tom.

– Oh! Ja. Full tank.

Tomtarna bredde ut ett mjukt fårskinn på sätet i kälken. Där skulle tomtarna sitta bredvid varandra och dra i varsin töm för att styra släden. Nu var den nog lite trögstyrd, så det var bra att första vändan med klapparna skulle gå av stapeln mitt i stan och rakt igenom den på Kungsgatan. Då skulle de knappt märka att de saknade ratt. Så pratade de med varandra, under tiden som de staplade på några extra paket som kommit med tåget.

Ja, då startar vi väl då ... Håller du Nisse in gas och koppling så rycker jag i gång TURBON.

– OK! Jag är redo, svarade Tom och så drog Nisse i snöret som var anordnat på samma sätt som på aktersnurror till båtar. Kanske var det en aktersnurra och ingen mopedmotor... tomtarna var inte alls några motormän.

VE och fasa och ELÄNDES – elände...! Där gick motorn i gång så det både skrek och rök... Det small också, för det var nog skit i förgasaren eller så var det något annat fel.

Tomtarna for baklänges och gjorde fina baklängeskullerbyttor över sittbrädets ryggstöd och så for de ner på marken och det enda som de hade att hålla sig i var varsin töm till styrningen som inte fungerade.

Julklappskälken ökade hastigt farten, den gick nog på full gas nu. Folk som samlats utanför EPA för att lasta av klappar fick springa undan när följet kom. Det sa bara SVISCH... Så var släden med de två efterhängande tomtaren förbi.

– Likadant blev det vid DOMUS. BRAK--- SVISCH... Sedan såg folket bara en trasig korvkiosk och ett blått rökmoln och de hade inte ens kunnat fastställa vad för slags farkost det var. Att det var julsläden kunde de ju aldrig tänka sig.

Den här julen blev klapparna inte utdelade förrän på Nyåret. Tomtarna var tvungen att läggas in på lasarettet en vecka och släden ... Det fick bli en ny, för den gamla var bara pinnved efter den där allra första färden.

 

God Natt! och God Jul!

FARMORS Saga nr 28                        © Ingbritt Wik