S  k  r  i  v  a  r  l  y  a  n  

                                                           Ingbritt Wik Sven Göthe

Till Minne Av Prince

Åter Katter Index

 

Till Minne Av Prince

Jag vill skriva lite om Prince som var en MER än älskad katt. Jag har tack vare den här kattens speciella sätt och orädda personlighet fått följa ett djur på riktigt nära håll.

 

Hans upptåg och påhittighet har gett mig stoff till 60 kapitel i Kattromanen; Prince liv och leverne, som jag har utlagd på skrivsajten UPPSATSER.NU och även på Hemsidan Skrivarlyan.se

 

Dessutom har Prince varit så finurlig så han startade – alldeles själv och utan att be någon om lov – en brevväxling med en kattfröken i Orsa, kallad för Mullan. Inte dåligt, va?

Men jag kommer så småningom att lägga in Princens brev till Mullan under titeln: Princens samlade brev till Mullan

 

Det var tack vare Princens lite drulliga sätt och tanklösa beräkningar som det blev så många komiska händelser och så var han ju med överallt där katter kanske normalt inte är med. Han pratade hela tiden med sin matte Moa och han skroderade även för sig själv när han inte hade något annat för sig och han såg till att de andra kompisarna fick något att göra. Prince var alltid glad, positiv och framåt. Han var så orädd och nyfiken, ville vara med överallt där det hände saker. Han mötte varje dag med klar blick och ett nytt jam. Att denna dag den 11 januari 2008 skulle bli Princens allra sista, det är något som inte varken Ikaros eller jag själv som Matte kan acceptera. Vi gråter, grubblar, undrar: VAR ÄR PRINCE NU? Kan han se oss? Kan han höra oss? Saknar han oss lika mycket som vi saknar honom? Blev han lessen när budbäraren om död kom och bara blåste ut hans stora varma livslåga? Eller gjorde han som alltid: fann sig även i det. Han var ju den "lille katten" som alltid accepterade människans alla påhitt. – Vi – IKAROS och JAG, vill så gärna ha svar på våra frågor.

 

Till de som mist sina älskade djur, vill jag gärna säga: Skriv någon rad på Bloggen. – Ni är så hjärtligt välkomna med ER sorg och även med ER glädje, givetvis. Gå in på info och begär ett lösenord! Fatta sedan tangenterna och skriv!

Väl Mött

Ingbritt Wik

 

***

 

 

H

är kommer det första av Princens meddelande från en annan dimension:

Marilljos Prince möter Delila Maja El Casit

 

I

karos satt på en av de stora stubbarna och såg ut över den öde rastgården där Prince och han så många gånger hade lekt och jagat. Eller kanske bara suttit och småpratat i solen. Nu var det en förtryckt stämning över hela rastgården. För att inte säga: över hela gården! – Prince var borta! Han fanns inte mer. HUR kunde det vara sant? De skulle ju dela hela sitt liv; han och Prince. Och Prince var ju bara några år. Frisk och pigg och fantastiskt påhittig och levnadsglad. HUR kan ett katthjärta bara stanna? Stanna utan minsta förvarning ... De hade ju inte ens hunnit säga adjö till varandra. Borde man inte få förvarning ...? Inte får väl liemannen – eller om han kallas för Karon – komma så där som en tjuv om natten?

   Så där satt Ikaros och grunnade och mindes hur Moa hade skrikit ut orden "NEEJJ...!" Du kan inte vara DÖD – Du får inte vara Död, Prince! Och sedan var det ett inferno ... – Prince fanns inte mer. Hjärtat hade stannat mitt på eftermiddagen den 11 januari 2008.

   – Så nu finns inte Prince längre. DET ÄR HELT OFATTBART, viskade Ikaros för sig själv och torkade bort en tår från kinden med sin högertass.

   En svag vindbris smekte den silkesmjuka vita kinden på Ikaros och försökte torka upp hans tårvätta kind. Men förgäves, det kom hela tiden nya tårar. – Men Västanvinden gav sig inte. Helt plötsligt började den leka lite extra runt Ikaros gråblå öron – och så viskade VästanVinden att den hade hälsningar med från Prince. Vinden påstod att den hade lyssnat till en spännande berättelse uppe i de högre luftlagren.

   – Vill du höra en sak lille Ikros? viskade VästanVinden oupphörligt i vänstra örat på Ikaros. Jag har hälsningar från Princen! Han sitter på ett ljusrosa moln uppe bland stjärnorna och pratar med Delila. Han hälsar till dig att du ska torka dina tårar och ber mig berätta allt vad jag hörde när jag susade förbi honom och Delila. Så här var det. Lyssna: Prince sa så här till Delila:

   – Kan du inte berätta om det där läskiga i ladan där borta i Hulvik, snälla tant Delila ...

   – Så klart jag kan göra, om jag minns det nu ... Alla detaljerna kan jag kanske inte komma ihåg. Det är ju bra längesen nu, vet du.

   – Det gör väl inget om du har glömt en del. Berätta det du kommer ihåg, det kanske räcker.

   Delila drog ett varv med tassen över sina krusiga morrhår och så började hon prata med ytterst ljus och mjuk stämma:

   – Det var ju så här att Moa och hennes son, Boy, alltså, brukade vara på torpet Hulvik under somrarna och jag var ju med för att hålla alla gastar på avstånd, om du förstår hur jag menar?

   Just den här dagen hade det varit ganska varmt och för att få lite svalka hade Sikita och jag dragit oss in i syrenbersån. Både hon och jag hade ätit en tidig middag och ville nu ta det lite lugnt ett tag. Det fanns sorkhål inne i den här syrenbersån så vi satt där och snackade lite om väder och vind vid varsitt sorkhål när Zaraj kom släntrande nerifrån uthusen – han var inte så gammal då – och påstod att han hade sett så konstiga spår i halmen.

   Ansvarstagande som jag var tänkte jag att det där får jag nog ta mig en titt på och så sa jag till Sikita att hon skulle överta mitt sorkhål och hålla lite koll på det medan jag var borta.

   Jag hoppade in i ladugården genom ett trasigt fönster allra först och sökte över ett ganska stort område utan att se något konstigt. Sedan smet jag ut genom loggången, som jag tror det heter och vidare in i första ladan. Där var det en hel del skräp, det såg jag, men det var inget som verkade konstigt på något vis. Att det var någon som sparkat omkull skottkärran och skitit i ett hörn, det noterade jag. Det var grävlingen – det anade jag nog, men den skulle ju inte vara vaken nu så här mitt på dagen, som det här var.

Jag gick därför upp på rännet och kollade om det möjligen kunde vara någon varelse som gömt sig där, för jag såg att en stegpinne på den där gamla stegen var sönder. Ett troll kanske det kunde vara, tänkte jag, och smög jätteförsiktigt uppför stegen. För troll kan nog bli griniga om man väcker dem när de sover middag, det har jag läst om, faktiskt.

   Nä, där uppe var det som det brukade vara. Tre fladdermöss, varav en sov så djupt att det visslade när den andades ut. Jag sparkade till en låda så det sa "klonk" och så blev det ett konstigt sus under lådan och ut kom en getingsvärm så stor att den såg helt svart ut. Den svepte hastigt in mig i ett mörkt moln, så det sved runt öronen, men de fick inte in gadden någonstans – konstigt nog. Det var nog tack vare min tjocka fina vågiga Devonpäls som jag fått från Devonshire i England för fruktansvärt längesedan.

   Ja, det här blev en lång parentes, men efter dessa smådramatiska händelser uppe på rännet, hoppade jag upp på en takstol och därifrån hade jag bra utsikt över hela ladan och logen.

   Några ladusvalor satt och resonerade om var någonstans de fetaste flugorna fanns just det här året. Jag hörde att de sa att det var borta hos grisfarmaren. Där var de så feta att de blänkte. Dessutom var de mycket saftiga påstod den ena frun Ladusvala.

Jag hade nog suttit där i två och en halv kvart när jag hörde ett konstigt ljud – och så fick jag se att det rörde sig under loggolvet. Det var nämligen en stor svart glipa så man kunde se in under golvet och en bra bit in mot nästa lada.

   Jag spärrade upp mina ljusblå ... Ja, mina ögon var ljusblå förstår du. Jag stirrade så det sved i ögonen, för jag såg att det rörde sig där inunder. Det var inte folk det såg jag. Inte räv heller, för en sådan hade jag sett kvällen innan och det var ingen hund, det är jag tvärsäker på.

   Jag la ena tassen bakom örat för att fånga upp ljuden lite bättre. Det lät nog mest som om det var någon som muttrade för sig själv, men på ett främmande språk. Helt ofattbart för mig att tyda.

Kunde det ändå vara en grävling? – Nej, det kunde det nog inte alls vara. Den där varelsen var på tok för stor och dessutom skulle de inte vara vakna än.

   Kunde det vara en sådan där lömsk mårdhund kanske? – Bäst att kolla tänkte jag och begav mig ner, men inte utför stegen, inte. Jag gjorde ett balansstycke och hade ju sånär drattat på ändan ner i ett tröskverk som stod och skräpade alldeles bredvid en gammal harpa.

   Just som jag landat alldeles bredvid en trasig gröpkvarn hörde jag ett jämrande ljud.

   – TYST! fräste jag åt mig själv, för svansen piskade så våldsamt bakom mig, att det blev ett livligt prassel i halmen och då blev det svårt att höra varifrån ljudet kom.

   Helt plötsligt såg jag en stor skugga röra sig över den gamla halmbädden och jag stannade i steget och höll andan och försökte analysera varifrån skuggan kom. Just i den stunden kände jag hur det var något som skrapade på min rygg och jag tvärvände mig om och vad tror du att jag fick se?

   Ja, kära du, vad var det egentligen jag såg? Stora huggtänder och ett gap så otäckt stort. Dreglet rann ur käften och det luktade ap-schiiit, kan du tänka dig så rädd jag blev? Jag hade så när som kissat på mig. Hjärtat bankade så det hördes i mina stora öron. Det lät nästan som kyrkklockor, så nu är nog min tid inne – eller om det heter ute, tänkte jag. För när man hör kyrkklockor då är det allvarligt, gosse!

   – NU är min sista stund KOMMEEEN, skrek jag och skulle försöka fly, men nej, det var nog i grevens tid att tänka på flykt ... Nu öppnade besten gapet ännu mer och jag förstod att jag skulle vara inne i hans käftar om bara några sekunder. – Så jag gjorde helt om och kastade mig på rygg i den där gamla halmen och låtsades cykla i luften med alla mina fyra och klorna utfällde i låst läge. Då fick jag fast en klo i nosvingen på besten och då blev han ju tvungen backa lite för att komma loss och så ville han dra ett varv runt nosen för att känna efter om den var kvar och då ... Ja, då drog jag iväg med en rivstart så det virvlade upp så mycket log- och ladudamm att besten blev tvungen att nysa – Och fy fabian: Det skvatt så jag fick hans spott på min rygg och den var så stark att den nästan frätte bort pälsen. Det blev alldeles varmt på ryggen där spottet låg och Moa kom springande, för hon kunde springa på den tiden. Fort som FN ... gick det och hon flängde upp logdörren så den nästan for av gångjärnen, förstår du. Hon hade ju hört mig ropa i rena dödsvåndan.

   – Men Gud! Vad är det som luktar, skrek Moa och vad är det för lödder du har på ryggen, Delila? fortsatte hon. Sedan ropade hon på Boyen så han kom snabbt som attan och gruvade sig på samma sätt som hon.

   De ojade sig länge och väl över den där skarpa lukten som fastnade i min päls. Ja, det osade verkligen starkt, det vill jag lova. Det gick knappt att tvätta bort eländet, ska jag säga dig, Prince-man. För det var väl så du hette, va?

   De undrade om det var självaste "Hin Håle" jag träffat på. – Fast på den frågan kunde jag ju inte svara, för odjuret – vad det nu var – hade ju glömt att presentera sig för mig.

   Därför min lille vän, så står det fortfarande skrivet i stjärnorna vad det var för ett egendomligt åbäke som vältrade sig över mig där i den gamla halmladan ... för något hö var det inte i den ... Och då måste det ju ha varit en halmlada, för gammal halm fanns det gott om.

   – Se så nu Princeman nu tar vi en kvällspromenad på Karlavagnen, sa Delila som vid dopet i Kristinehamn inskrevs i SVERAK under det vackra namnet (Maja El Casit)

 

©  Ingbritt Wik

 

Prince
Illustrationer och Foto © Sven Göthe